Hoppa till huvudinnehållet

Krukmakaren som blev en pionjär

Publicerad:
Reporter Maria Lund
Maria Lund
redaktion@skaraborgsbygden.se
  • Jan-Åke Andersson var en krukmakarromantiker och ville bli ortens mysige krukmakare. Istället har han kommit att bli en av de mest välrenommerade pionjärerna inom sitt skrå.
    Jan-Åke Andersson var en krukmakarromantiker och ville bli ortens mysige krukmakare. Istället har han kommit att bli en av de mest välrenommerade pionjärerna inom sitt skrå.
  • De fina glasyrerna är omtalade i konstkretsar. Till och med på HDK talas det om västgöten som vet hur det ska gå till.
    De fina glasyrerna är omtalade i konstkretsar. Till och med på HDK talas det om västgöten som vet hur det ska gå till.
  • I Kyrkefalla, i utkanten av Tibro, har Jan-Åke Andersson sin verkstad och permanenta utställningslokal.
    I Kyrkefalla, i utkanten av Tibro, har Jan-Åke Andersson sin verkstad och permanenta utställningslokal.
  • Det står tydligt att ett första möte med Jan-Åke Anderssons keramik sätter spår.
    Det står tydligt att ett första möte med Jan-Åke Anderssons keramik sätter spår.

Några gånger om året sker ett glödande skådespel mitt på kyrkbacken, i utkanten av Tibro. Keramikern Jan-Åke Andersson skapar lermagi med vedbränd keramik.

Det var ett magiskt ögonblick i keramikern Jan-Åke Anderssons liv. Som Sveriges representant, tog han den 2 oktober 1999 plats på scen på den prestigefyllda, internationella konferensen Different stokes i Iowa City i USA. Han talade inför de femhundra främsta vedbrännarna i världen.

- Tänk att jag har stått inför vedeliten – de som jag bara hade sett i tidningar, och visat bilder från en fattigstôva i Tibro. Då är man inte så kaxig.

Jan-Åke Anderssons andetag är lugna nu. Bara de senaste veckorna har han avslutat två utställningar. Han har packat i och ur, burit och släpat, kört skytteltrafik mellan Skaraborg, Värmland och Stockholm. Ett slitgöra, konstaterar han, och slår sig ned på en nött pinnstol medan han nickar mot några bastanta, magnifika vaser.

- ”Varför blir jag inte grafiker?” Så tänker jag alltid vid sådana tillfällen, säger han och skrattar hjärtligt.

Det tycks egentligen inte ligga för Jan-Åke Andersson att bromsa takten. Vi har knappt hunnit slå oss ned i keramikverkstaden förrän intervjun är i full gång. Det dröjer bara någon minut innan han har avslöjat ett förestående schema som nästan gör dig andfådd. Han ska hålla saltbränningskurs i Eskilstuna i april och i Bohuslän i augusti, leda en kurs i keramikugnsbygge i Leksand i sommar och ska dessutom hinna arbeta inför flera egna utställningar. Jan-Åke Andersson ödslar ingen tid.

- Jag har haft en bra karriär. Målet var en gång att göra väldigt vackra krukor. Jag var en krukmakarromantiker, och ville bli ortens mysige krukmakare dit människor gick för att köpa sin salladsskål, sin mugg eller sitt fat.

Riktigt så blev det inte. Istället har han kommit att tillhöra de mest välrenommerade pionjärerna inom sitt skrå. Han har visat sina verk på Liljevalchs, hos Kaolin på Horngatspuckeln i Stockholm och på Röhsska museet i Göteborg. Han har haft flera internationella uppdrag i till exempel Danmark, Norge, Estland och USA. I stort sett alla keramikutbildningar har anlitat Tibrosonen som gästlärare.

Jan-Åke Andersson har sin verkstad och permanenta utställningslokal alldeles intill Kyrkefalla kyrka, i utkanten av Tibro. Några gånger om året sker ett glödande skådespel mitt på kyrkbacken. I mitten av åttiotalet introducerade han den gamla, japanska bränntekniken anagama i Sverige. I en sex meter lång, vedeldad ugn bränner han oglaserat gods som får sin säregna karaktär genom extremt lång bränntid vid hög temperatur.

- Keramiken betyder allt. Det har med hela min identitet att göra. Andra ser mig som en stor, vedbrännande keramiker. Jag ser mig som en stor, vedbrännande keramiker. Skulle jag tappa det, vem är jag då?

Men låt oss ta det från början. Jan-Åke Andersson växte upp i Tibro. Målat och tecknat har han alltid gjort. På högstadiet hade han konstnären Brita Blocking, som senare initierade Tibro konstförening, som teckningslärarinna. Jan-Åke var Blockings favoritelev – och hon blev så betagen av hans enastående känsla för färg och form att hon köpte några akvareller. Hon betalade några kronor och transaktionen sköttes diskret efter skoltid.

I början av sjuttiotalet träffade han en kvinna, som gick en kurs hos den italienske keramikern Sandro Brasi i Skövde. Hon talade vitt och brett om kärleken till leran och hur materialet släppte på själsvåndan, och övertalade en motvillig Jan-Åke att följa med.

- ”Glöm det!”, sa jag. Men du vet hur det är, vem som bestämmer, säger han och ler.

Och tur var väl det, att han lät sig övertygas den där gången. Det går inte att ta miste på Jan-Åke Anderssons omedelbara fascination för leran. För magin som uppstår när den låter sig förvandlas till keramiska skatter och äventyr.

- Jag blev helt stormförtjust i leran. Den kändes förförisk. Jag kunde forma den hur som helst, säger han, målar med händerna över den vilande drejskivan och tar ny sats för att förklara.

- Än idag blir jag fylld av den här känslan. Det känns i hela kroppen, ut i armarna och fingrarna. Den där känslan som finns i leran är helt euforisk. När man inte vet var kroppen slutar och leran börjar.

Jan-Åke Andersson byggde om det gamla uthuset i föräldrahemmet till keramikverkstad. Senare fick han sin konstnärliga grundutbildning vid keramiklinjen på Hellidens folkhögskola i Tidaholm. Han beskriver sig som noggrann, analytisk och undersökande. Samtidigt, erkänner han, är de flesta av hans upptäckter en slump. En gång välte stora vaser i glödbädden. Det blev de vackraste vaser han någonsin hade sett. Av ren fåfänga struntade Jan-Åke Andersson i att bygga tak på anagamaugnen. Ett skyfall drog in över Tibro, men arbetet kunde inte vänta. Han var tvungen att bränna.

- Regnet vräkte ned. Ugnen var pisseblöt, veden var våt men till slut kom den upp i temperatur ändå. Jag var lyrisk när jag öppnade ugnen. Det såg ut som ett lavalandskap. Elden är min vän som sätter färg på krukorna. Lågan är min pensel.

Resultatet blev magiska toner av blått, helt utan metalloxider och infärgningar. Utställningslokalen påminner om ett galleri, med brukskonst i varje vrå. Utanför fönstren har vintern tagit ny fart, och det bleka förmiddagsljuset letar sig in över muggar, stora vaser och rustika pjäser till fat. Han kavlar lika mycket som han drejar.

Jan-Åke Anderssons keramik är en samtida succé i vågen av handgjort, närodlat och taktilt som sprids – också i restaurangvärlden. För en tid sedan beställde den svenska stjärnkrogen Frantzéns i Stockholm en kollektion med Jan-Åkes vackra fat. Nästan samtidigt knep krogen, den enda i Sverige, sin tredje stjärna i Guide Michelin.

- Du kan tro att det började ringa. När någon blir berörd blir man ju jätteglad. Jag är bara halvvägs när jag har lyckats förmedla min egen känsla in i keramiken. Det måste finnas någon som tar emot det också.

Strax därpå skickade Jan-Åke Andersson iväg ytterligare en kollektion med glaserade fat till Frantzéns filial i Singapore. Silikatkemi har stor betydelse för hur väl en keramiker lyckas med sina glasyrer. Anderssons fina glasyrer är omtalade i konstkretsar. Till och med på HDK, Högskolan för design och konsthantverk, talas det om västgöten som vet hur det ska gå till. Berättelserna är så många och spännande att det snart känns som att du är på tivoli. Det är bara att spänna fast sig och åka med i en svindlande berg- och dalbana – rakt in i konstnärens kreativa värld. Där sinnen öppnas, gränser suddas ut och där det mesta tål att skojas åt. Här finns inte ett spår av den svala elitism som annars kan prägla konstvärlden.

Det står tydligt att ett första möte med Jan-Åke Anderssons keramik sätter spår. Den är otämjd. Inte alls tillrättalagd. Det är som om materialet, skiftningarna, strukturen och färgerna talar ett eget språk – så som naturen själv faktiskt gör. Vissa objekt påminner om landskap sedda från luften. Inte minst är det så vackert att man tappar andan. Någonting vill bli sagt. Jan-Åke Andersson låter det komma fram på sitt sätt.

Artikeltaggar

Tibro kommun

Så här jobbar SKB med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.