Vem bestämmer hur en kropp ska se ut? Vi som var i tonåren på 90- eller 00-talen kanske minns den tidens estetiska ideal. Att vara smal var inte tillräckligt – tunn, tärd med blek hy och mörka ringar under ögonen var looken att sträva efter. Vid den tiden var magra modeller standard i modevärlden.
Brittiska supermodellen Kate Moss blev ansiktet utåt för fenomenet, som till och med fick ett namn: heroin chic. Man skulle helt enkelt se ut som om man hade partajat och använt droger flera dygn i sträck, med frånvarande blick och undernärd kropp. Nu tycks det avmagrade kroppsidealet vara tillbaka. Som en motreaktion mot de senaste årens wellness-trend, sägs det.
I sociala medier har termer som rib cage bragging och bikini bridge seglat upp som efterträdare till thigh gap-trenden, som väl nådde sin topp för sisådär tio år sedan. Den innebar att man skulle ha ett rejält synligt mellanrum mellan låren, fastän man stod med fötterna tätt ihop. Nu ska man skryta med sitt skelett. Kändisar, modeller och influencers exponerar revben, ryggrad, höftben och nyckelben på bilder och i videor.
Jag är så vansinnigt tacksam för att jag inte är tonåring idag, när hela världen (på både gott och ont, naturligtvis) finns i våra mobiler. När sociala medier gör oss uppkopplade mot andra människors liv på ett till synes djupt, men samtidigt väldigt ytligt, vis. När barn och unga, både flickor och pojkar, tvingas jämföra sig med iscensatta, redigerade bilder i ett ständigt flöde – utan någon vidare möjlighet att värja sig.
Det är lätt att tro att skönhetsideal är ett samtidsfenomen, men under tiotusentals år har har idealen gått från den ena ytterligheten till den andra. I somras var det premiär för den superhajpade Barbiefilmen, som inte bara bidrog till att hela världen plötsligt drabbades av bubbelgumsrosa, glittrande hysteri. På köpet kom också ännu en skev skönhetstrend: Barbiebotox. Ingreppet, där muskelavslappnande botox injiceras i trapezius (även kallad kappmuskeln), har som syfte att krympa nacke och axlar och därmed ge illusionen av en längre hals.
Någon beskrev sociala medier som ett digitalt biovapen, och i vissa fall är jag nästan benägen att hålla med. Jag kan inte låta bli att undra vad allt det här gör med oss. Den här projektartade, uppstyckade relationen till våra kroppar. Är inte våra kroppar värda mer? Vem tjänar på det? För det kan du räkna med att någon gör. Och förmodligen är det inte du.