När snickaren Carl Olof Jansson från Korsberg inkallades till värnplikt rymde han. Som övertygad socialist valde han landsflykt framför militärtjänstgöring. Jansson ville inte hamna i en situation där han kunde beordras att begå brodermord.
Istället åkte han i smyg till Köpenhamn för att därifrån resa till USA. Det höll så när på att kosta honom livet då biljetten gav honom hyttplats på Titanic.
Men Jansson överlevde i vågorna och kom som en av få tredjeklasspassagerare till USA.
Väl där inkallades den pacifistiske socialisten till tjänstgöring i US Army. I första världskriget. På lördag är det 105 år sedan första världskriget slutade. Det stora kriget som det kallades då.
Klockan 11 den 11/11 1918.
68 miljoner hade antingen kallats in eller värvats till tjänstgöring i arméer från totalt 31 länder. Sverige tillhörde de nationer som förklarade sig icke-stridande. Trots det var det flera svenskar, det exakta antalet är okänt, som av olika skäl drogs in i världsbranden.
Några var helt enkelt äventyrare, personer som frivilligt uppsökte krigets fasor. En del hade redan innan krigsutbrottet sökt sig till franska främlingslegionen och hamnade på västfronten när den kåren av legosoldater förflyttades från kolonierna till västfronten.
Tyskvänliga
Sedan finns det svenska yrkesofficerare, många av dem från gamla militärsläkter, som värvat sig i någon av de stridande styrkorna. Minst 60 svenska officerare valde den tyska armén, oftast av karriärskäl då tyska militärer ansågs mest professionella. Säkerligen fanns det också sådana som var less på kasernlivet och ville uppleva yrket i ”skarpt läge”, men påfallande många kom från familjer som var tyskvänliga av både börd och tradition.
Till den gruppen måste översten och kavalleristen Gilbert Hamilton, han med tobaksblandningen, räknas in. Som en tidstypisk representant för den urgamla svenska rysskräcken sökta han sig till östfronten. Hans memoarer med den militäriskt korta titeln ”I fält” är en kufisk, stundtals komisk, blandning av konservativa fördomar, rysshat och militära floskler som mest påminner om en pojkbok.
Lycklig
I boken berättar Hamilton hur han och officerskamraterna arrangerar Hubertusjakter djupt inne i Ryssland och spränger fram i låtsad rävjakt mitt under rysk faktisk artillerield, hur han en gång bokstavligt talat sprängs ur sängen av en felriktad granat. För att inte tala om när han får fläcktyfus som han kurerar med en fältvecka i sadeln i 25 graders köld. Allt beskrivet i samma glättiga pojkboksstil.
En annan tyskfrivillig var greve Claës von Rosen, numera nästan helt bortglömd, som också beskrivit sin krigserfarenhet i boken ”Det stora äventyret”. Där beskriver von Rosen målande sina upplevelser under fyra års människoslakt. Greven, som tjänstgjorde omväxlande som både artillerist och infanteribefäl, levde i ett inferno av trumeld, gasattacker och ständig beskjutning och fann inte oväntat att ”kriget är det fasansfullaste av allt fasansfullt. Ingen som ej upplevt det kan göra sig en föreställning om dess ohygglighet”.
Ändå överlevde von Rosen och beskrev i efterhand sitt liv med orden: ”de fyra år jag tillhörde tyska fältarmén stå för mig som de ljusaste och lyckligaste”.
Inkallad igen
Både Hamilton och von Rosen var adliga och ingick i den gamla militäreliten i Sverige. Bland s k vanligt folk som deltog i världskriget dominerar nog svenskamerikanerna. Som Carl Olof Jansson från Korsberga utanför Hjo.
Jansson överlevde mirakulöst Titanics undergång 1912 och bosatte sig en svenskkoloni i Waco delstaten Nebraska. Där amerikaniserade han sitt namn till Carl O Johnson. Och det var under det namnet han blev inkallad och hamnade i 89:e infanteridivisionen när USA gick med i kriget på ententens sida den 6 april 1917.
Den amerikanska armén var liten, mindre än Belgiens, eftersom USA hade satsat allt på att bygga upp en slagkraftig flotta. Men i Det stora kriget krävdes det infanterisoldater, fartygens roll inskränktes till att skeppa över soldaterna - men i övrigt var det krigföring till lands som gällde. Det gällde alltså att värva och snabbutbilda en miljonarmé.
Vände klack
Och undan gick det, redan i juni presenterades överbefälhavaren John Pershing för krigströtta fransmän i Paris. Alltjämt utan armé men i augusti började trupperna landa på kontinenten för att drillas på plats. Carl O Johnson var av allt att döma med och vände klack utanför Paris samtidigt som fransmän och britter stred och dog i de många blodiga och fåfänga offensiver som ententen genomförde under 1917.
Under våren 1918 satsade tyskarna, som besegrat ryssarna och fört över miljontals soldater från öst till västfronten, allt på att dyrka upp skyttegravskriget. Våren 1918 släppte de loss en sista offensiv som lyckades i så måtto att kriget på nytt blev rörligt. Paris hotade att falla precis som staden gjorde 1914 innan striderna fastnade i ett fyraårigt skyttegravskrig. Och forfarande ägnade sig amerikanerna åt skjutövningar och exercis i militärläger på den franska landsbygden.
Men i april -18 kastades 89:e divisionen, där Carl O Johnson ingick, in i kriget och intog en ökänd kulsprutespäckad tysk stödpunkt vid St Mihiel i nordöstra Frankrike. Och från och med augusti 1918 var amerikanerna med till hundra procent.
Blodigt slag
Det handlade om en av krigets sista stora offensiver som föregick det tyska sammanbrottet, slaget om Argonnerna, en serie skogklädda höjder några mil väster om gränsen till Luxemburg. Förutvarande värnpliktsvägraren Carl Olof Janson och numera infanteristen Carl O Johnson kan inte ha undgått att delta eftersom hans truppenhet, 89:e divisionen, tillhörde tätförbanden. Slaget inleddes 26 september och pågick sedan hela oktober innan det ebbade ut i november.
Sammanlagt förlorade USA 117 000 man, varav 26 000 dog på slagfältet. Argonnerna är fortfarande den amerikanska arméns blodigaste slag.
Carl O Johnson överlevde kriget och mönstrade av med sergeants grad 1919. Han återvände till Waco i Nebraska där han fortsatte att arbeta som snickare. 1923 gifte han sig med Edith, född Syversen, och levde sedan i Waco resten av sitt liv.
Han pratade ofta och gärna om sina erfarenheter från Titanic-katastrofen, så ofta att han fick smeknamnet Titanic-Johnson i hemstaden.
Men sällan om första världskriget.
Gunnar Birgersson