Då hästkraften var oumbärlig

I slutet av 1980-talet köpte Lasse Hellsten en vagn till sin nordsvenska häst. Intresset för hästdragna ekipage väcktes och blev startskottet för ett mångårigt sökande efter fler att rädda för eftervärlden.

I dag finns hans kulturhistoriska skatt på Älgarås vagnmuseum utanför Töreboda.

Ett grått molntäcke vilar över Mellomgården i Älgarås och regnet strilar ner över gårdsplanen när Lasse Hellsten öppnar dörren till museet han driver, inhyst i gårdens stora ladugård.

Sommartid ställs flera av de gamla ekipagen ut för beskådan, men så här års skyddas de från väder och vind.

Lasse tänder upp i ladugården och ljuset blottar rad efter rad med tätt ställda ekipage. Genom åren har han samlat ihop omkring 250 olika objekt.

– Jag fick nys om den här ladugården för några år sedan, fick hyra den och fyllde den med vagnar, säger Lasse Hellsten, som är pensionerad brandingenjör med stort intresse för forna tider.

– Jag har alltid gillat historia. Ett ämne jag hade stora A i.

Flyttade från Sörmland

Lasse Hellstens egen lilla hästgård ligger inte långt från museet. Där bor han sedan ett tiotal år tillbaka.

Flytten gick från Sörmland, och det var där intresset för hästdragna ekipage började i slutet av 1980-talet.

– Jag tyckte att min nordsvenska häst som jag hade behövde en vagn så jag köpte en, och byggde sedan ett par egna. Jag gick med i Vagnhistoriska sällskapet och började köra för bröllop och marknader, berättar Lasse Hellsten.

Inför flytten söderöver fanns specifika önskemål i sökandet efter ett nytt hem.

– Jag hade tre krav när jag letade gård och det var att det skulle vara en hästgård, att den låg enskilt på en ändväg samt ett skafferi man kunde dansa i, säger han och ler.

Gården fanns i Älgarås och där har han tre Gotlandsruss, som ofta körs vagn med.

– Regnar det inte kör jag en sväng varje dag, annars håller jag på med restaurering i ett hantverksbås jag hyr i Forsvik.

Intresset ökade

Efter flytten till Älgarås ökade Lasse Hellstens intresse för gamla ekipage. Han startade även kurser i konsten att bevara dem.

– Jag gillar att jobba med händerna, säger han, och betonar att det är främst restaurering han sysslar med – inte renovering.

– Jag vill behålla vagnarnas interiör och exteriör. För mig är det konstverk, och jag tycker att krackelering är fint.

Lasse visar vägen längs ladugårdsgången fram till den första vagnen han jobbade med. Den har målats om med hela åtta lager linoljefärg.

– Linoljefärg är det bästa. Nu håller den i hundra år till, säger han, och stryker handen över den lena ytan med handmålade detaljer.

Står inte och samlar damm

De flesta av Lasse Hellstens vagnar och slädar är runt hundra år gamla. En del har han fått till skänks. Andra har köpts av samlare eller ropats in på auktion, efter noggrann kontroll. För ekipagen må vara gamla, men flertalet är inte menade att stå och samla damm utan ska fortsätta att vara bruksfordon. Återställa, skapa och använda är mottot.

Vissa fordon behöver krävande omvård, som isärplockning och ommålning enligt konstens alla regler, andra behöver bara en putsning och lite olja i maskineriet.

– Det första jag tittar på är hjulen. Ska jag köra med den måste hjulen gå att restaurera.

Även interiören är viktig för Lasse Hellsten. Säten kan behöva fräschas upp och detaljer fixas till. Dessutom håller han utkik efter passande rekvisita till museet i stort, allt från hästens omfattande utrustning till hatten som vilar på kuskbocken.

En av Lasse Hellstens favoriter bland vagnarna är Tidaholmskärran.

– Den är speciell, alla som byggdes har ett nummer som går att söka på för att få reda på just den vagnens historia.

Kärran tillverkades vid Tidaholms bruk kring sekelskiftet och användes mest för persontransport.

– Den finns med olika hjulstorlek och jag är faktiskt nu på jakt efter en med mindre hjul som passar en ponny.

Bruksfordon

I ladugården finns också många gamla redskap avsedda för jordbruk. Bland annat slåttermaskiner som kräver arbetshästens styrka, och en så kallad ”reumatismharv”, på grund av att det skakade så vid körning. En annan, med det lustiga namnet Huxflux, användes för att vända hö.

Till pärlan bland jordbruksredskapen utser Lasse Hellsten en stenvagn från 1934.

– Den är unik och användes när åkrar skulle rensas från sten som det sedan byggdes stengärdesgårdar med.

Han berättar att vissa av jordbruksredskapen faktiskt är eftertraktade än i dag.

– Det finns de som vill ha gräsklippning med häst, och sedan är det populärt att få kört med häst och hundrapinnars harv för att få finare ridbanor.

Från oxe till häst

Det var under mitten av 1800-talet som hästen tog över oxens roll som dragare och även började användas för körning av gods och människor. Under vintern var det släde som gällde. Långa ”foror” med hundratals slädar kunde ringla sig till och från marknader.

– Det var den tidens långtradare, jämför Lasse Hellsten.

Lärare, läkare och präster åkte släde dit de skulle och på söndagar åkte herrskapen släde till kyrkan, vilket ofta lockade till kappkörning på hemresan.

– Kappsläden blev en förlaga till travsulkyn, upplyser han.

Dåtidens Ferrari

Vagnen har funnits i tusentals år och från att ha använts enbart som arbetsredskap blev den under 1600- och 1700-talet mest ett nöje för finare folk, för att hundra år senare utvecklas för transport och arbete. Det växte fram vagntillverkare över hela landet.

– Nylunds i Stockholm gjorde de finaste, det var vagnarnas Rolls Royce, säger Lasse Hellsten, och gör ännu en jämförelse med nutida lyxbilar.

– Spider Phaeton, som tidigt 1900-tal fanns på mer välbeställda gårdar, var dåtidens Ferrari. Den körde unge herrn på godset bus med, säger han och pekar på en vagn med rejäla hjul.

I filmer och tv-serier

I samlingen finns såväl vagnar för finkörning som bruksvagnar. Några med en känd historia. Ett par är med i tv-dokumentären om Astrid Lindgrens liv. En av dem är en så kallad kvarnvagn, som även ses i den senaste filmen Utvandrarna.

En annan finns med i filmen om den mytomspunna Falks grav i Hökensås, där Lasse Hellsten själv också är med.

– Det är jag som kör Falk till avrättningen, avslöjar han.

Evenemang

Visningar på museet går att boka för såväl föreningar som andra intresserade. Rundvandringen underlättas av att det på varje ekipage hänger en lapp med information.

Lasse Hellsten anordnar även körningar för turister och till privata tillställningar samt deltar på olika evenemang runt om i Skaraborg, som slåtterdagar och körträffar. Han håller också föredrag med bildspel på till exempel äldreboenden.

– Det brukar framkalla många minnen, säger han.

Roar på sociala medier

Lasse ägnar mycket tid åt sitt intresse för hästdragna ekipage, men hinner även med att spela trummor i bandet Vildminkarna och sjunga i kör.

En kombination av sina intressen bjuder han på via sociala medier den 6 juni varje år.

– På nationaldagen kör jag ett par mil med häst och en vagn prydd med svenska flaggan. Och så sjunger jag Du gamla du fria, samtidigt som jag filmar och lägger ut på Facebook.

– Det brukar roa, säger han med ett skratt.