Den senaste veckan har jag försökt sätta mig in i regeringens förslag till det nya ”Fritidskortet”. Det ska tas i bruk vid årsskiftet och innebär att föräldrar ska kunna betala för en del av sina ungdomars fritidsaktiviteter. Det blir via en ny digital APP, som ännu inte finns. Till sist skall pengarna hamna hos föreningen som utför verksamheten. Men trots att jag har försökt, kan jag inte förstå hur systemet skall fungera. Jag undrar vilken påverkan det kommer ha på föreningslivet och på de unga som är målgruppen.
Jag kan inte förstå hur föreningskassörer, som sköter detta på sin fritid, ska orka hantera detta, utöver allt annat ideellt arbete. Trots att regeringen antagligen har goda avsikter, verkar det inte fungera i praktiken. Snabba politiska beslut och ny byråkrati blir allt svårare att hantera inom civilsamhället. Politiker kämpar för popularitet och makt och använder lite oförsiktigt anslagen som slagträ. Civilsamhället påverkas ofta snabbt och negativt.
Föreningsfriheten är en grundlagsskyddad rättighet i Sverige och en central del av vårt samhälle. Vi har länge varit ganska överens om att en del av kostnaderna för civilsamhällets verksamheter ska betalas kollektivt via skatten. Men om vi verkligen ska respektera den ideella sektorn och civilsamhället, måste vi tänka mer långsiktigt och politiken måste hålla det som brukar kallas armlängds avstånd. Annars riskerar vi att förstöra de värden vi har byggt upp.
Man kan bli kritisk och dyster när man ser hur offentlig sektor hanterar detta just nu. Därför måste vi få till en förändring. Om vi ska respektera civilsamhället och föreningslivet, måste vi skapa en balans mellan storleken på anslagen och på hur stor byråkratin får vara.
Politiken bör inte fokusera på detaljer, utan i stället styra med hjälp av ramar och förväntningar. Eventuella regelförändringar på systemet bör komma från civilsamhället och föreningarna själva. För att hitta rätt väg framåt, måste vi ta oss tid att utvärdera och granska nya förslag ordentligt. Kanske kan metoder från public-service-området tillämpas, som innebär långa fasta perioder, då inget skall förändras. Självklart ska också effekterna av verksamheten utvärderas utifrån uppsatta syften.
Nu måste politiker och offentliga tjänstepersoner förändra sitt förhållningssätt till civilsamhället och föreningslivet. I stället för att nämna dem i högtidstal, bör de ägna tid åt att bygga upp ett nytt sätt att förhålla sig till dem.
Det måste bli mera av generella stabila stöd som underlättar den verksamhet som civilsamhället själv vill genomföra!