Hoppa till huvudinnehållet

Ett sista religionskrig - skaraborgaren som blev centralfigur

Publicerad:
Reporter Skaraborgsbygden
Skaraborgsbygden
redaktion@skaraborgsbygden.se
1843 var det vägs ände för roparrörelsen i och med ”Religionskriget i Kvistbro” i Närke. Efter en tre dagar lång batalj mellan roparanhängare och landshövdingens folk där såväl påkar som bössor kom till användning så greps och dömdes 14 ropare till fängelse. Bilden från 1960-talet.
1843 var det vägs ände för roparrörelsen i och med ”Religionskriget i Kvistbro” i Närke. Efter en tre dagar lång batalj mellan roparanhängare och landshövdingens folk där såväl påkar som bössor kom till användning så greps och dömdes 14 ropare till fängelse. Bilden från 1960-talet.

Spektaklet lär ha pågått i tre dagar och har gått till historien som ”Religionskriget i Kvistbro”. Det verkar mest ha varit ett utdraget slagsmål snarare än regelrätt krig men det innebar onekligen ett folkligt motstånd gentemot överheten och framför allt prästerskapet.

Samtidigt var Kvistbro-dramat kulmen på en tidig väckelse, roparrörelsen, och ett slags ungdomsuppror. Som i Kvistbro leddes av en 30-årig artillerist från Borgunda, Adam Smedberg.

Det var religiösa spänningar i kombination med protester mot det utbredda fylleriet som tog sig uttryck genom roparrörelsen. Av roparnas självutnämnda lekmannapredikanter var påfallande många unga, av bägge könen, som under 1840-talet började predika ett kraftfullt omvändelsebudskap.

Det var en klar utmaning mot den överhet som härskade via ett nästan totalitärt system ute på den svenska landsbygden. Sverige var då ett fattigt, försupet u-land där adeln och präster styrde.

Det utbredda fylleriet var en pådrivande faktor, kanske den främsta, till att rörelsen drev olärda pigor, barn, bonddöttrar och unga män till öppna protester.

Andligt uppror

Rörelsen lär ha börjat i Skåne där människor började uppleva starka andliga känslor som uttrycktes med rop och extatiska manifestationer. Därifrån spred den sig och fick sin största utbredning i Småland, Västergötland och Närke.

Roparna var inte ensamma, det finns flera exempel på att det jäste i det svenska folkdjupet vid den här tiden på 1800-talet. Allt tyder på att det var en folklig reaktion på prästerskapets makt och kontrollbehov. Den gemensamma nämnaren var rätten att hålla bönemöten och högläsning av bibeln i hemmet.

Under 1800-talets första hälft fick inte kvinnor och barn tala offentligt, men det hindrade inte barn och unga, främst i Småland, Västergötland och Närke, att från hästkärror eller stenbumlingar ropa ut sin kristna tro. Budskapen handlade om att sluta med brännvinet och vända om till Gud.
Under 1800-talets första hälft fick inte kvinnor och barn tala offentligt, men det hindrade inte barn och unga, främst i Småland, Västergötland och Närke, att från hästkärror eller stenbumlingar ropa ut sin kristna tro. Budskapen handlade om att sluta med brännvinet och vända om till Gud.

Kyrkans tidigare så starka ställning hade försvagats sedan 1700-talet. Visserligen gällde alltjämt den urgamla ståndsriksdagen men i realiteten klämdes prästståndet mellan adeln och den uppåtsträvande borgarklassen, de tidiga industrimännens ökade samhällsinflytande. Arvet från franska revolutionen 1789 innebar även ökade krav på religionsfrihet.

Religionsförtryck

Men prästerna bjöd på segt motstånd mot varje steg mot verklig trosfrihet. Det verkar som om kyrkans män hårdnackat bekämpade varje samhällsförändring, samtidigt som de tämligen lätt gav upp det religiösa innehållet i utbyte mot att de fick behålla sin hierarkiskt privilegierade ställning.

Lagen skyddade också på prästerskapet. Enligt konventikelplakatet fick inte religiösa samlingar hållas utanför statskyrkan, och överträdelser straffades med böter, fängelse eller landsförvisning. Konventikelplakatet kom till på 1700-talet, men det är först nu som dess tillämpning övergår i ett regelrätt förtryck. Till slut reagerade omvärlden, på 1850-talet framförde både Storbritannien och USA diplomatiska protester mot den svenska religionsförtrycket. Utan tvekan låg prästväldet på landsbygden bakom den första svenska emigrantvågen till Nordamerika.

Tusentals åhörare

Människor samlades i stora folksamlingar till så kallade ”läsarmöten” eller ”läsarsammankomster”. Där de delade sina andliga upplevelser och lyssnade på predikningar som betonade personlig omvändelse och tro. Det berättas om läsarmöten som samlade flera tusentals deltagare. Det oroade överheten och på Närkeslätten kom det till slut till öppen strid anhängare och myndighetspersoner.

Ett knappt år dessförinnan skaraborgaren Adam Smedberg fångats av väckelsevågen. Han blev något av en centralfigur i denna lätt anarkistiska väckelserörelses korta men dramatiska historia.

Rätten att hålla bönemöten i hemmet istället för att kommendera till kyrkan var central i roparrörelsens agitation. Deras domedagspredikningar vände sig mot tidens lögner och orättvisor men också mot det utbredda supandet. Roparna mötte hårt motstånd av präster och polis.
Rätten att hålla bönemöten i hemmet istället för att kommendera till kyrkan var central i roparrörelsens agitation. Deras domedagspredikningar vände sig mot tidens lögner och orättvisor men också mot det utbredda supandet. Roparna mötte hårt motstånd av präster och polis.

Smedberg föddes i Borgunda. Som vuxen lät ha värva sig vid som artillerist vid Göta artilleriregemente i Göteborg. 1842 rymde han ur tjänsten, och samma år gjorde han debut som lekmannapredikant.

Han var säkert helt ärlig i sin religiösa nit, en absolut gudstro hörde till det normala vid denna tid. Men lika säkert är att han trivdes med att framträda, det fanns något av estradör hos honom och en känsla för dramatik som gränsade till det melodramatiska. Dåtida vittnesmål berättare hur Smedberg hetsade både sig själv och deltagarna, hur varningar och jämmerrop spred sig genom folkmassorna tills dess att ett stort antal av åhörarna skakande föll till marken och själva började ropa.

Extatiskt

Vid midsommartid 1843 kom han tillsammans med 14-årige Johannes Ljungholm till Vekhyttan en knapp mil från Kvistbro i Närke. Där hade 2000–3000 personer från fyra olika landskap var samlats. De höll bön samt sjöng psalmer och andliga sånger i flera timmar, tills Smedberg sjönk samman varpå 14-årige Johannes tog över ordet tills Smedberg kom till sans igen. Stämningen var extatisk.

Detta blev för mycket för landshövdingen i Örebro som utfärdade en häktningsorder på Smedberg. Dagen därpå sökte kronobetjäningen gripa och häkta honom. Smedberg gjorde dock våldsamt motstånd och flera av hans anhängare skyndade till hans sida. Enligt källorna kom såväl påkar som bössor kom till användning och den världsliga överheten tvingades till reträtt.

Smedberg flydde till en grannby där han nästa morgon åter häktades. Även denna gång ledde gripandet till öppet slagsmål mellan kronobetjäningen – som fick begära förstärkning – och roparna som försökte frita predikanterna.

Först framåt eftermiddagen kunde Smedberg gripas bortföras i sällskap med ytterligare en ropare som hotat länsman med laddad bössa. De kördes båda två till slottsfängelset i Örebro, dit ytterligare ett par ropare fördes senare.

Så ändade Religionskriget i Kvistbro. Adam Smedberg dömdes till fängelse. Han överklagade och slapp undan med böter men hans karriär som väckelsepredikant var över. Han avled 1892 i Hova fattigstuga.

Gunnar Birgersson

Folkhemmets ritningVärnpliktsvägrare och krigsveteran

Artikeltaggar

Adam SmedbergBorgundaBrott, lag och rättFängelseHotHovaSlagsmålÖrebro

Så här jobbar SKB med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.