Hoppa till huvudinnehållet

Animalieproduktionen tappar stort

Publicerad:
Reporter Leif Walterum
Leif Walterum
redaktion@skaraborgsbygden.se
Antalet djur minskar i landet. En oroande trend, menar ledarskribenten.
Antalet djur minskar i landet. En oroande trend, menar ledarskribenten. Foto: Jessica Gow/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Nyligen publicerade Jordbruksverket statistik som visar att animalieproduktionen, nöt, gris och får i Sverige fortsätter att minska och minskningen har accelererat mellan 2022 och 2023. Mest alarmerande är den kraftiga minskningen av antalet grisar, på totalen -9,1 procent på ett år. Än mer alarmerande är att antalet suggor minskar med hela -15,3 procent. Detta ger en indikation om att minskningen av antalet grisar sannolikt kommer fortsätta under 2024.

Ytterligare en indikator på hur illa det är med svensk grisproduktionen är att antalet förprövningar av nya stallplatser för suggor sjönk till en absolut bottennivå 2022. Då förprövades endast 456 stallplatser, det ska jämföras med ett snitt på 3660 platser/år den senaste 10 års perioden. Svensk grisproduktion har tappat nära hälften av antalet grisar jämfört med tidpunkten för EU inträdet, 1995 fanns lite mer än 2,3 miljoner grisar idag är siffran 1,25 miljoner.

Strax innan årsskiftet tillkännagavs att Lantmännen nått en överenskommelse att förvärva HKScans svenska verksamhet, rätt hanterat kan detta stärka hela den svenska livsmedelsproduktionen. Går affären igenom tar Lantmännen över ägandet i en hårt utsatt bransch som under decennier tvingats strukturrationalisera till följd av vikande produktion och hård konkurrens från utlandet. Ska lönsamheten i den pressade förädlingsindustrin vända krävs dock mer än en kapitalstark ägare, animalieproduktionen måste öka, lönsamhet och framtidstro komma tillbaka.

Sveriges bönder och inte minst animalieproducenter har sedan årtionden tillbaka en alldeles för låg lönsamhet som gör produktionen sårbar. De senaste fem åren har varit extremt påfrestande för svenskt lantbruk med extremtorka och översvämningar i kombination med kriget i Ukraina. Priset på insatsråvaror har blivit ett lotteri, beroende på när under året de köpts in, gamla sanningar är satta ur spel.

För en bransch som är så kapitalintensiv och har en låg kapitalomsättning med små marginaler blir likviditeten pressad för många inte minst de som investerat stort och eller är relativt nystartade. Det senaste årtiondets låga räntor har drivit på skuldsättningen på ett sätt som inte står i paritet med lönsamheten. Det totala kostnadsläget i svenskt lantbruk måste ner och de långsiktiga planeringsförutsättningarna bli bättre.

Till sommaren är det halvtid i mandatperioden för regeringen och Tidöpartierna. Många lantbrukare ställde i riksdagsvalet sin förhoppning till något av partierna i Tidösamarbetet, det har startats utredningar men resultatet är klent, i det närmaste obefintligt. De små lättnader som gjorts är förlängningar av stöd som Centerpartiet förhandlade fram under förra mandatperioden.

Regeringens prat och handlande hänger inte samman. I stället för att med kraft vända utvecklingen i svenskt lantbruk skickas finansminister Elisabeth Svantesson (M) fram och kritiserar minsta höjning av livsmedelspriserna och skuldbelägger bönderna för att driva på inflationen. Det håller inte i en tid när svensk livsmedelsproduktion måste öka och den svenska livsmedelsberedskapen stärkas.

Hur länge till ska LRF och de svenska bönderna vänta innan bondetåget rullar mot maktens boningar i Stockholm?

Artikeltaggar

EkonomiElisabeth SvantessonEUInflationJordbruksverketLantmännenLRFModeraternaPolitikStatistikStockholmUkrainaUtredningar