Sveriges första deckardrottning lyfts ur glömskan

Hon var landets bäst säljande författare och skrev världens första thriller. Men Emilie Flygare Carlén blev ändå en av de kvinnor som genom historien glömts bort. Tills nu, då Bodil Tingsby uppmärksammat henne genom både en film och en bok. Och det visar sig att deckardrottningen hade anknytning till Skaraborg.

Hon står framför kulturhuset Skagerack i Strömstad. Stolt i blicken, huggen i sten av skulptören Fagerberg. En passande gestaltning av denna kvinna, Emile Flygare Carlén, vars livsresa förmodligen gjorde henne lika stark som bohusgraniten. Hennes dramatiska, men för många okända, liv gestaltas i filmen ”Emilie - Sveriges främsta författare” från 2020 och i romanen ”Jag heter Emilie” som släpptes i mars i år. Bakom både film och bok står Bodil Tingsby, författare och journalist som levt och verkat på många platser i Norden, men nu är tillbaka i barndomens Bohuslän, där även Emilie hade sina rötter.

- Jag har fascinerats av Emilies böcker sedan jag var liten och hittade hennes ”Rosen på tistelön” i bokhyllan hos mormor och morfar, där det annars bara fanns biblar och katekeser. Och faktum är att ”Rosen på tistelön” var en av de mest förekommande böckerna i svenska hem på 50-talet, berättar Bodil.

När Bodil senare i livet läste litteraturhistoria växte intresset för Emilies böcker och hon upptäckte att de, trots det lite ålderdomliga språket, var riktiga bladvändare.

- Hon skriver väldigt spännande. Men framför allt blev jag intresserad av Emilie som person. Hon nästan kröp under huden på mig, det kändes som att jag lärde känna henne. När jag efter ett intensivt yrkesliv gick i pension beslöt jag mig för att göra en film om henne. Men det var som om det inte räckte, Emilie gav sig inte… haha. Så det blev även en bok, konstaterar Bodil.

”Jag heter Emilie” är en biografiroman, som till största del bygger på fakta. Varje kapitel inleds med citat ur böcker och brev.

- Faktamässigt ligger den nära sanningen, säger Bodil, men jag har broderat ut med situationer som skulle kunna ha hänt.

Emilie föddes 1807 i Strömstad som fjortonde barnet till köpmannen och sjökaptenen Rutger Smith och hustrun Margaretha. Hon var pappas flicka och fick göra i stort sett som hon ville - det vill säga hålla till nere vid bryggan bland sjömännen och deras hisnande historier från haven. Här trivdes hon som fisken i vattnet - inte bland kastruller och syskrin. Vid 15 års ålder seglade hon utmed västkusten som skeppare i kjol, egentligen helt otänkbart för en ung kvinna på 1800-talet. Men hon krossade flera glastak. I nästan hundra år var hon Sveriges mest lästa, bäst betalda och mest spridda författare.

Hon hade tidigt fantasi och tyckte om att hitta på berättelser men det dröjde innan skrivandet kom igång på allvar. Som ung var hon inriktad på att bli skeppare och köpman. Men så kom det där med giftermål emellan.

- Hon var tjugo år och intalad att det var målsnöret för den som inte ville sluta som ungmö. Hon gifte sig med en av brödernas vänner, läkaren Axel Flygare. Han fick tjänst i Småland dit Emilie flyttade med. Men Axel hade svårt för att ta betalt av de fattiga bönderna, vilket resulterade i att hans egen familj hamnade på svältgränsen, berättar Bodil.

Som om inte det vore nog så strök Axel och tre av familjens fyra barn med i den härjande tuberkulosen. Deprimerad reste Emilie hem till Strömstad. Så småningom fann hon kärleken på nytt i den unge juristen Jakob Dahlin. Men åter bara kortvarigt, för även Jakob dog och Emilie blev ensam med sonen Edvard och ett nyfött barn, Rosa. I sin djupa sorg lämnade Emilie bort Rosa till Jakobs släktingar i Dalsland. Efter en svår tid fick Emile förnyade krafter och började skriva som tröst. Hon behövde också hitta ett sätt att försörja sig. Hennes manus blev antaget och förläggaren Thomson uppmuntrade henne att ta med sonen och flytta till Stockholm - det var ju där saker och ting ”hände”.

I Stockholm tog författarkarriären fart och Emilie umgicks i de intellektuella kretsarna. Snart träffade hon den sju år yngre Johan Gabriel Carlén, jurist från Falköping som jobbade i riksdagen.

- Johan var en varm och omtänksam sällskapsmänniska. Han renskrev Emilies texter och var hennes bollplank. Jag upplever att deras förhållande var väldigt jämställt och modernt. Men det gick rykten om att det nog var han som skrev böckerna och låg bakom framgången. Och elaka tungor sa att han var en toffel. Men jag tycker han var en hjälte, säger Bodil.

Johan var också själv författare och den första som nedtecknade Bellmans sånger och levnadsberättelse. Han kom från Hässlekärr utanför Falköping, där paret vistades en hel del hos hans föräldrar och vänner i bygden. Bland annat firades där Emilies 40-årsdag.

- Då överraskas Emilie genom att alla gästerna kom klädda som karaktärer ur hennes böcker, berättar Bodil.

För vid det här laget var böckerna vida kända och bästsäljande. Men som de flesta dåtida kvinnliga författare skrev Emilie om relationer och kvinnors roll i en tid då män satt på i stort sett all makt. Romanerna var populära men alltså inte särskilt unika. Men en dag fick Emilie ett brev från sin bror: ”Skriv om den grufva du har i dina skärgårdsminnen. Om den barndom och lärdom du fick, så olik flickors i allmänhet. Tänk vad får käre fader hade glatt sig, om han levat”.

Emilie gjorde som brodern föreslog och 1842 släpptes ”Rosen på Tistelön”, en av världens första deckare som redan efter två år översatts till 17 språk och filmatiserats fyra gånger.

Livet log nu mot Emilie, men mattan rycktes ännu en gång undan för henne då den älskade sonen Edvard plötsligt dog. Emelie gick in i sin svåraste depression någonsin och ”tröttheten”, som hon kallade den, varade i sju år. Men till slut var det åter skrivandet som fick henne på fötter. Redaktören för Illustrerad tidning beställde en följetong i skärgårdsmiljö och uppmuntrad av sin make skrev Emilie ”Ett köpmanshus i skärgården”, som blev en braksuccé och gav henne Svenska akademiens guldmedalj. Som den köpmansdotter hon var såg hon till att få bra betalt och pengarna gick bland annat till en stiftelse för fattiga fiskarfamiljer - det var ju från dem hon fått inspiration.

De mustiga och händelserika böckerna om köpmanshus och skärgårdsliv spreds över världen och jämfördes med alster av internationella giganter som Dickens och Dumas. Och här hemma inspirerade de bland andra Selma Lagerlöf.

Ändå föll minnet av den stora författarinnan i glömska. Hur kan det komma sig?

Bodil Tingsby ser flera anledningar - nya litterära trender och ny syn på vad som var ”rätt” litteratur, men också könet spelade in menar hon.

– Emelie är ju inte den första kvinnan i historien som blivit bortglömd.