Det senaste halvåret har västvärlden stått för en lång rad utmaningar, omprioriterigar och uppoffringar. Nya överenskommelser har slutits och framöver väntar än fler beslut.
På grund av Putins agerande befinner vi oss i det allvarligaste omvärldsläget sedan 1945. Coronaåren har gett oss ett unikt stresstest hur vi fungerar i händelse av kris och krig. Detta efter att vi under en längre tid har monterat ned och anpassat vårt samhälle till ett on-demand samhälle istället för ”in case of”. Sverige har inga beredskapslager som skulle kunna fungera om det skulle komma en annan typ av kris i landet. Och beredskapslager tar flera år att bygga upp.
Situationen ger upphov till många tankeställare. Vem ska lagstifta under en pågående kris, på vems bord ligger implementeringen, utförandet? Vilka uppdrag har länsstyrelserna och kommunerna? Vad ligger på övriga myndigheters bord?
Oavsett vägen framåt behöver vi en utförare. Ett samhälles basala verktyg, allt från infrastruktur till energi- och matförsörjning, måste fungera.
Vad det gäller jordbruket ser vi att den politiska viljan kring en stark inhemsk matproduktion har ökat. Det pratas allt mer om vikten av en fungerande livsmedelsförsörjning.
Det finns en stor osäkerhet kring vad som finns att tillgå om andra länder samtidigt får samma krisställning. Det är något som vi har delvis märkt av i vår konsumtion redan idag med komponenter som saknas och väldigt långa leveranstider på viktiga produkter.
Nu är kanske inte ett försenat eller fördyrat lounge-set eller planererat altanbygge livsavgörande för den svenska beredskapen. Men det manar till eftertanke kring hur logistiken för drivmedel, djurfoder, viktiga komponenter till utbyggnad av energiförsörjningen eller rent av arbetskraft fungerar.
Det sistnämnda tycker jag är värt att lyfta utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Många av våra branscher upplever idag att det är svårt att få tag på den kompetens och arbetskraft som behövs för att kunna utveckla och ställa om sina företag. I olika branschtidningar och nyhetsinslag redovisas att det saknas exempelvis servicetekniker, jordbruksarbetare, vård- och omsorgs- personal och andra viktiga yrken som är mångt och mycket baserade på yrkesutbildningar. Många av de yrken som vi klassade som samhällsviktiga yrken under coronapandemin hade alltså redan innan pandemin slog till, brist på kompetens. Och nu behöver vi verkligen vara lyhörda både kring arbetsvillkoren samt hur näringslivets behov kommer att se ut framöver. Brist på kompetens utgör en risk. För att förbereda oss inför kommande utmaningar behöver vi även ta detta på allvar.
Här hoppas jag att vi lyfter frågan till en högre dagordning, inte bara för utvecklig av våra företag, utan att säkerställa att det finns människor som kan utföra jobbet med rätt kompetens i händelse av kris.