Elsa flydde undan Röda armén och hamnade i Skara

Det råder krig i Europa efter Rysslands invasion av Ukraina. Kriget har lett till europeiska flyktingströmmar av en storlek som inte setts sedan Andra världskriget. En som har personlig erfarenhet av flykt undan krig är Else Hassellöf i Skara. Hon flydde 1945 undan den framryckande sovjetiska Röda armén och så småningom, sex år efter krigsslutet, hamnade hon i Skara.

Else föddes på ett lantbruk i Pommern. Fadern hade varit marinofficer under Första världskriget och blivit internerad av japanerna, när Japan erövrade den tyska koncessionen T’sing Tao (Qingdao) i Shandong-provinsen i Kina. Efter att han släppts fri och återvänt till Tyskland, tog han avsked från den kejserliga flottan och flyttade till Pommern, där han blev jordbrukare. Där växte sedermera Else och hennes syskon upp, varav 4, inklusive Else, så småningom hamnade i Skaraborg.

Elses hemort var den lilla byn Friedrichsdorf, en tysk idyll med springbrunn och marknadsplats på torget och kyrkan mitt i byn och det var i denna evangelisk-lutherska kyrka, som Else konfirmerades 1940. Efter avslutad obligatorisk skolgång, började hon i hushållsskola, varpå hon fick hushållspraktik på ett gods i Usedom-Wollin, inte långt från Swinemünde (Swinoujisce, numera i Polen).

1940-talets krigsvintrar var fruktansvärt kalla, minns Else, men de var besvärliga även på annat sätt:

- Min pappa hamnade i fängelse för att ha svartslaktat en gris och det var jag som hade avslöjat honom. Gestapos förhörsmetoder var hårdhänta och jag klarade helt enkelt inte att stå emot. Tänk vilken plåga det var för en 15-årig flicka att vara med om något sådant och tänk vilka samvetskval jag haft ända sedan dess för vad jag tvingades göra...”

I början av mars 1945, när sovjetiska Röda Armén befann sig 6 km från det grevliga gods, där Else arbetade, bestämde sig hon och bästa väninnan Edith, att fly. Det var ett hastigt beslut. Familjen i Friedrichsdorf hade hon inte hört av sedan i januari, för då hade deras flykt börjat, så hon hade ingen möjlighet att informera familjen om att även hon nu var på flykt. 3 vagnar lastades och täcktes över med presenningar och så gav man sig iväg på vägar, som var fulla av flyktingar som redan varit på väg i flera månader från Ost-Preussen. Och det var en flykt som gick i en enda riktning – mot Väst.

- Det var jättekallt. Vi hade flera lager av kläder på oss. Vinden ven. Vi visste inte hur det skulle gå och ibland kände vi total hopplöshet. Gamla människor, som inte orkade gå längre hade lagt sig att dö utmed vägarna. Stämningen var hätsk. De hästar som drog våra vagnar var så trötta att de till slut inte orkade. Trots att det har gått 77 år sedan dess, minns jag den förtvivlade blicken hos en av hästarna, en gråskimmel, som dog av utmattning mitt framför oss utan att vi kunde göra något.

Hon minns också de stora kontrasterna under flykten:

- En natt passerade vi en liten stad som var färjeläge. Alla flyktingarna ville komma ombord på färjan som emellertid hade alldeles för liten kapacitet. Där fanns rädsla och ursinne, folk svor, hotade och skrek, när plötsligt dörren till ett värdshus öppnades och en gapskrattande officer kom ut. Han var mycket berusad och hade en flicka klängande runt halsen och i bakgrunden, inifrån värdshuset dånade glad och schvungig Det kändes så otroligt kränkande att uppleva denna kontrast mot den verklighet som vi flyktingar befann oss i.

Else och Edith flydde utan att veta vart de var på väg eller hur länge de skulle vara på flykt. De visste inte heller hur länge järnvägen som de tidvis färdades på skulle vara farbar innan den bombades. Men slutligen hamnade de på en bondgård i Ostfriesland i nordvästra Tyskland, ganska nära gränsen mot Nederländerna. Bonden grävde en bunker i trädgården, men hon, en jugoslav och en sårad tysk soldat, som också fanns på gården, fick inte plats, så de måste gömma sig i bostadshusets kök, där de var nära att dödas när huset träffades av projektiler. Else stod och lagade mat och om hon inte råkat flytta på sig ett par sekunder innan attacken, hade hon dödats.

Men mitt i all oro och rädsla fanns humoristiska ögonblick, som hon minns med ett leende. Ett sådant var när alla på gården tog skydd undan ett anfall och en tysk soldat plötsligt dök upp och stal en av gårdens cyklar. Men innan han gjorde det, kände han att han var tvungen att, på tyskt vis, presentera sig, så han bugade och sa ”Ursäkta, mitt namn är Müller...” (”Entschuldigung, mein Name ist Müller”) och så tog han helt enkelt cykeln och försvann så fort han kunde och sågs aldrig mera igen. Else skrattar åt minnet av herr Müller som, just innan han var på väg att begå en stöld, och mitt i krig, kaos och livsfara, ändå bemödade sig om att buga och presentera sig...

Folk på landet, säger Else, hade det bättre materiellt ställt under de svåra år som följde på krigsslutet med de enorma flyktingströmmarna där den enda marknad som fungerade var svarta marknaden. Bland flyktingarna fanns många stadsbor som hade tvingats lämna sina bostäder och i bästa fall lyckats få med sig konst och antikviteter, som de nu använde som betalningsmedel för att få mat för dagen.

Efter sex månader på gården i Ostfriesland fick Else kontakt med sin äldre syster, som även hon lyckats ta sig till Väst. Och så småningom hamnade hon i Celle-Meissendorf i Nieder-Sachsen. Där stannade hon i 4 år och under den tiden lyckades hon få besked om vad som hänt den övriga familjen. Fadern hade dött i en järnvägsvagn på väg till Sibirien dit han deporterats, medan hennes två bröder och fostermor hade blivit ivägkörda från hemmet i Öst och som efter stora strapatser lyckats ta sig till Väst. Äldsta systern hade försvunnit i det tumult som rådde och hördes aldrig av, och en lillasyster hamnade i Sibirien. Men ytterligare en bror och syster hade lyckats fly till Väst och på det viset kunde 4 ur syskonskaran återförenas. Så en dag såg Else och en av systrarna en annons om jobb i Skara. Det var en doktor Koblick, som var läkare på Stora Ekebergs sanatorium i Axvall och en direktör Hydbom på Götala Gård strax utanför Skara. Ingen av systrarna kände att de hade någon framtid i Tyskland, så de sökte och fick jobben och så småningom följde de två andra syskonen efter. I Skara och Skaraborg fick de sina nya hem.

Else var 25 år, när hon kom till Skara. Det var 1951 och, fast hon naturligtvis inte visste det då, så kom alltså Skara att bli hennes hem, och där hon har bott i mer än 70 år. Men hon sticker inte under stol med att det var svårt i början. Det var ensamt och för att skingra ensamheten, gick hon många och långa skogspromenader i trakterna runt Axvall och Stora Ekeberg. Samtidigt hade hon förstås tur eftersom hade en syster i närheten. Systern hamnade hos direktör Hydbom på Götala gård. Else besökte därför Götala ofta och på helgerna hände det ibland att direktör Hydboms fru kom med morgonkaffe som hon bjöd de båda systrarna på. De fick t o m bo i en av Götalas flygelbyggnader. Detta var ”gyllene stunder” i en tid som annars präglades av stor oro för hur ”allt” skulle bli.

För flyktingar som kom hit fanns tre möjligheter: att arbeta på fabrik, inom jordbruk eller i hushåll, men villkoret var att de hade arbetstillstånd, som de var de tvungna att söka innan de kom hit. Efter giftermål hamnade Else på Laggartorp strax utanför Skara, i riktning mot Hangelösa, medan systern hamnade på gården Noltorp i Hangelösa. En annan syster kom med sin man till Främmestad gård i Essunga kommun, liksom även ytterligare en bror. Av de fyra syskonen är, förutom Else, en yngre bror alltjämt i livet; brodern bor i Götene.

Sin (blivande) man träffade hon på Stortorget i Skara när hon var inne i sta’n med sin syster en lördagseftermiddag för att handla. Den blivande maken frågade om de ville följa med till Skogshyddan i Lidköping för att fika – och det ville de. I äktenskapet föddes en son och en dotter.

Else lärde sig svenska på egen hand genom att läsa tidningsartiklar och titta på bildtexterna och därigenom förstå vad det hela handlade om. Naturligtvis förbättrades hennes svenska allreftersom hon fick svenska vänner och efter att hon gift sig, men så här i efterhand tänker hon att både maken och hennes vänner borde ha korrigerat henne oftare än vad de gjorde, men de tänkte att så länge de förstod vad hon menade, så var det bra.

Hon har varit en mycket aktiv pensionär och haft engagemang i flera föreningar, särskilt inom ramen för den verksamhet som pensionärsföreningen, SPF, haft.

Hon tänker ofta på de ukrainare som nu flyr pga krig i Europa och som flyr undan den ryska brutaliteten. Det som de tvingas genomgå är vansinnigheter. Putin gör precis som Hitler gjorde på sin tid när han annekterar områden som han sedan ordnar ”folkomröstningar” i.

Allt det svåra har ändå har ändå lärt Else att, som hon säger, glädjas åt livet:

- Man kan inte gräma sig över att livet inte blev riktigt som man tänkte och drömde om. Man måste se och minnas det goda och man måste tänka positivt.

Hon har sin familj och sitt hem och hon har känt och känner sig hemma i Sverige. Det hon gjort i livet, det har hon gjort efter bästa förmåga och så gott hon kunnat. Hon säger blygsamt att man visserligen inte kan anse att hon åstadkommit storverk i sitt liv, men det hon gjort, det har hon gjort så gott hon kunnat. Hon är också tacksam över att hon är vid god vigör, trots sin höga ålder. Som sammanfattning hoppas hon att hon varit till stöd och hjälp för sina nära och kära och att hon varit en god vän och medmänniska.