Det svenska föreningslivet är under stor förändring och det blir allt svårare att få ideellt engagerade styrelsefunktionärer och ledare till verksamheten.
Idrottsrörelsen har länge ropat efter fler ledare för att kunna erbjuda verksamhet till alla barn och unga som vill delta. Det är dessutom svårt att få övriga funktionärer som behövs. För idrottsföreningar på landsbygden och småorter blir detta särskilt påtagligt där de oftast själva ansvarar för drift, underhåll och skötsel av sina egna anläggningar. Förvisso sker det vanligtvis med kommunalt stöd men det är inte kommunala anläggningar med kommunanställd personal som sköter till exempel fotbollsplanerna och fixar omklädningsrummen hos landsortens idrottsföreningar.
Flera av landsbygdens föreningar lider av samma problem som idrottsrörelsen, för att nämna några exempel bland många. I mitt eget område diskuterar flera lokalavdelningar i Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) att avveckla sin verksamhet eller lägga den i malpåse. Vad blir det då kvar av den mäktiga folkrörelsen LRF om den lokala kraften försvinner? I vårt avlånga land hörs om vägsamfälligheter som har problem att få sina medlemmar att åta sig uppdrag. Vägsamfälligheterna som ansvarar för drift och underhåll av det finmaskiga vägnätet, ett ansvar som knappast stat eller kommuner suktar efter att få. Det skulle dessutom med all säkerhet leda till ytterligare försämring av vägarna om huvudmannaskapet förändrades. Av de en gång starka ungdomsorganisationerna på landsbygden, JUF, 4H och CUF återstår bara några spillror. Dessa ungdomsorganisationer var också de som i hög grad försörjde föreningslivet med nya ledare och funktionärer.
Under 1900-talet blev samverkan nyckelordet på landsbygden. För att få möjlighet till samma utveckling som i de snabbt växande städerna insåg dåtidens landsbygdsbefolkning att man genom samverkan i ideella och ekonomiska föreningar kunde förbättra levnadsbetingelserna. Bildningsorganisationerna (dagens studieförbund) växte sig snabbt starka och bidrog till att kunskap och bildning inte längre behövde vara en klassfråga. Visst har levnadsstandarden mellan stad och land utjämnats och det är få som lever av och är yrkesverksamma på landsbygden idag. Men för att säkra verksamhet på landsbygden och i småorter är ett levande föreningsliv fortsatt viktigt. Där det finns lokalt engagemang finns det utvecklingskraft.
Livspusslet är förmodligen en av anledningarna till att det idag är svårt att få funktionärer och ledare. En annan att många upplever att det kostar ekonomiskt mer än det ger tillbaka för dig som individ. Ett livskraftigt föreningsliv är den bästa garanten för demokrati. Därför är det inte bara ett problem för den lilla orten när idrottsföreningen tvingas dra ner på sin verksamhet eller i värsta fall avveckla. Eller när vägsamfälligheten inte längre får ihop en styrelse som kan sköta sitt uppdrag. För den nya ministern Jakob Forssmed (KD) med ansvar för Civila samhället och Idrott borde detta vara en högaktuell fråga att arbeta med. Sverige är inte starkare än sin svagaste länk, varje gång en förening oavsett vilken försvinner faller en bit av Sverigebygget samman.