Traditionsbärarna med säte i Forsvik restaurerar klockstapeln i Södra Kyrketorp. Göran Olsson gläds över att Södra Kyrketorps klockstapel i byn Öja utanför Stenstorp restaureras. Göran Olsson har klämtat i klockan många gånger och ser fram mot att snart kunna höra klockans klang igen. Klockstapeln är i dåligt skick.
För 207 år sedan revs den medeltida kyrkan i Öja by strax utanför Stenstorp. Klockstapeln bevarades och under sommarmånaderna klämtade klockan.Men för något år sedan riskerade stapeln att rivas eftersom den var i dåligt skick. Tack vare en akut åtgärd och många välvilliga krafter restaureras den nu.
Göran Olsson växte upp på Stommen i byn Öja i det som då var Södra Kyrketorps församling. Kyrkan ägde gården, Görans föräldrar arrenderade.
Det enda som då – och nu – skvallrar om att det fram till 1816 fanns en liten medeltida kyrka strax intill arrendegården är den faluröda klockstapeln som ståtar på en höjd.
Ohörda protesterNär den lilla sockenkyrkan revs för lite mer än 200 år sedan, precis som kyrkorna i Brunnhem och Stenstorp, var Öjaborna förtvivlade och protesterade högljutt.
Protesterna klingade ohörda. En ny, stor kyrka byggdes i Stenstorp och Öjaborna fick vackert finna sig att ta sig de tre kilometrarna till den nya kyrkan. En tröst fanns i att de gamla klockstaplarna fanns kvar så att byborna kunde lyssna till klockringningen under sommarmånaderna.
– Det ingick i arrendatorns uppgifter att ringa i klockan två gånger om dagen, sex dagar i veckan, berättar Göran Olsson som växte upp på arrendegården. Så småningom, när Göran var i 13-årsåldern, fick han ta över klockringningen. Uppdraget kräver en färdighet som tar tid att träna upp.
– Det svåraste är att bromsa klockan, förklarar han.
Han skötte uppdraget klanderfritt och fick ersättningen som betalades ut.
– Det räckte till en moped, en ny Puch Dakota som jag köpte på Holgers i Falköping när jag hade fyllt 15 år.
Kyrkklockan tystnade
Gården Stommen såldes 1973 till en privatperson och klockringningen automatiserades. I höstas, när församlingsrådets planer på att eventuellt riva klockstapeln blev kända, var folket i byn snart överens. De ville att klockstapeln skulle få vara kvar.
Samtidigt stod det klart att den var i dåligt skick. Klockringningen stängdes av förra sommaren eftersom det helt enkelt fanns en risk för att stapeln skulle rasa.
Göran kontaktade Joakim Lindgren, kyrkogårds- och fastighetschef i Stenstorps pastorat. Lindgren lovade att se vad han kunde göra. Det visade sig vara en hel del. Efter att ha kontaktat stiftsantikvarie Andreas Lindblad föll snart bitarna på plats. Det fanns pengar kvar av årets anslag för underhållsbidrag. En del av det finansierar 90 procent av den planerade kostnaden på 500 000 kronor.
Några arbeten behövs inte göras på klockstapeln i Brunnhem, den är i gott skick.
Friluftsgudstjänst i sommar
Joakim Lindgren är glad över att Öjaborna snart igen kan fira friluftsgudstjänst nedanför klockstapeln.
– Det är 30 år sedan sist, säger han och konstaterar att alla engagerade har ställt upp helhjärtat.
– Utan ett starkt engagemang hade det inte gått att lösa så snabbt och bra, säger han och berättar att Länsstyrelsen i Västra Götaland och Västra Götalandsregionen är andra som varit engagerade.
Det praktiska arbetet genomförs av hantverkare som alla ingår i nätverket Traditionsbärarna med säte i Forsvik.
Västra Götalandsregionen bidrar inte med några pengar till renoveringen, men stöttar med kunskap.
– Underhållet av klockstapeln har varit lite eftersatt under årens lopp men den har fortfarande en betydelse för platsen eftersom det stått en kyrka där tidigare, säger Daniel Hedin, bebyggelseantikvarie på Västra Götalandsregionen.
Svårt hitta bra virke
Arbetet med stapeln utförs av hantverkare som ingår i nätverket Traditionsbärarna med utgångspunkt Forsvik.
Klockstapeln i Öja är en av många som Traditionsbärarna restaurerar.
– Problemet är att man gör panel över stockarna, som skydd, förklarar Mattias Hallgren som är samordnare och konstaterar att de ofta klarat sig bättre utan panelen.
I arbetet används fransk ek som vuxit vid Stola herrgård utanför Lidköping de senaste 150 åren. Råvaran är en bristvara idag.
– Vi tror att vi har skog i Sverige. Det har vi inte, det handlar om plantage, säger Mattias Hallgren och konstaterar att gammelskogen försvinner snabbt.